Saknad och svek
En av mina kära vänner går igenom en liknande historia som jag gjort innan och det har fått mig att tänka tillbaka lite extra den senaste tiden. Det är inte kul att känna sig sviken...
Man bygger relationer till andra människor och många av dessa tar sig så långt som in i hjärtat på en. Man tror efter en tid att dessa är en del av sig själv, en del av egen kropp och själ. Varje "viktig" person har ett eget litet rum i kroppen, som lägenheter i ett hus där vissa av dessa lägenheter är större än andra. Man vårdar relationerna genom ömsesidig respekt och genom att man finns där för varandra i vått och torrt. Man tar och man ger, skrattar och gråter. Känslan av att man hittat sin tvillingsjäl och vän för evigt är underbar, man glädjs åt att bli gamla tillsammans och rädslan för ensamhet känns avlägsen. Man ger allt, ibland tillochmed för mycket för vänskapen. Vi stannar vår tid när vännen behöver den bättre och vi vänder ut och in på oss själva för att hjälpa. Kärleken vänner emellan kan vara otroligt stark och man tror inte det finns någonting som kan ändra på det...
MEN...
Ibland händer det som man inte trodde kunde hända... man skiljs åt och vänskapsbanden upphör. Du står kvar och du vänder situationen ut och in, bak och fram. Du har svårt att sova, känslorna tar över dig helt. Analyser byter om vart annat plats med teorier om hur det kunde hända, hur det kunde bli så här. Du rannsakar dig själv... undrar om du hade kunnat göra någonting annorlunda. Finns det någonting kvar att säga? Sorg blir till ilska... för att sedan återigen skapa pölar av tårar vid dina fötter... fram och tillbaka. Du hör inte vad andra säger, tankarna är kidnappade av den rådande situationen. Du pratar om det och du ältar och ältar. Du vill ha svar och du tycker att du är värd det men istället upplever du en tystnad du inte trodde fanns. Du känner dig sviken... lämnad av den person du nyss älskat och värderat så högt. Du undrar om du någonsin varit viktig, om du bott i något hjärterum. Den person i ditt hus som hade en av de största lägenheterna har flyttat ut och kvar finns tomheten. Saknaden är stor och i den lägenheten kommer ingen som är likadan att bo...
Det händer att vi väljer bort vänner för att relationen inte känns riktigt bra... men dessa ägde sällan en lägenhet i huset, ett rum i våra hjärtan. Sorgen efter dessa försvinner oftast efter ett glas vin eller två... vi fortsätter våra liv. Ibland blir vi bortvalda av en lägenhetslös person och två glas vin blir till tre för att komma över det, att just vi blev satta åt sidan. Dessa situationer glömmer vi rätt snabbt, vi lär oss att skratta åt dem med tiden. När vi pratar om det kallar vi dessa personer sällan vid namn eller vid begrepp som "vän" eller "kompis"... det var helt enkelt inte en relation som gick så långt. Nej... dessa tillfällen förändrar ingenting betydande i våra liv.
MEN...
Människor vi låtit bo inom oss lämnar spår och kärleken för dessa ekar länge inom oss. Även fast vi säger att vi gått vidare så finns känslorna kvar som kvarlämningar från en svunnen tid. De tomma lägenheterna inom oss blir mindre med tiden men ekot efter den som bott där kvarstår, som om det satt i väggarna. Saknaden inom oss efter dessa männiksor blir med tiden mindre påtaglig men aldrig försvinner den. Den akuta längtan du känt övergår till en acceptans och frågan "varför" blir mer och mer sällan ställd... men känslan av att du blev sviken är alltid inom dig även om den för det mesta känns minimal. Vi pratar mer och mer sällan om händelsen, vi reser oss upp och försöker att inte blicka tillbaka allt för ofta. Tiden går och vi kommer längre och längre ifrån avbrottet och varandra. Vi hör och ser saker ständigt och ibland så dyker minnen upp, fån det som var. Är det likadant för dig? Ibland undrar vi hur det kunde bli så som det blev. Vi byggde upp en stark relation som vi trodde skulle klara av orkaner men som rasade som ett korthus av en vindpust. Var jag inte värd mer? Varför svek du mig? Varför, varför , varför? Vi vet att vi aldrig kan få det vi haft men saknar trots detta känslan av det vi hade när allt var som det skulle, innan det blev fel och innan vi blev svikna. Varför ber du inte om ursäkt? Vill du inte reparera skadan? Vad jag aldrig din vän... såsom du var min vän? Har du verkligen så lätt för att glömma? Var jag inte värd respekten? Sörjer du förlusten av mig?
Frågorna fick aldrig riktigt bra svar och därför ekar dom än...
