madela

Jag förstår liksom inte hur människor tänker..eller är det jag som har en snedvriden syn av mig själv kanske? Jag ser mig själv som en rätt bra vän som delar med mig av det lilla jag har att ge. Jag lyssnar gärna när någon behöver prata och jag försöker mitt bästa i alla lägen. Jag får ofta höra att jag är en bra vän vilket har fått mig att tro det. Jag säger vad jag tycker och jag försöker att inte trampa på några tår på vägen. Jag tror helt ärligt att jag skulle kunna tänka mig att umgås med någon som jag... Frågan är dock varför jag blir så besviken på människor jag valt att benämna vid begreppet "vänner"? Har jag någonsin trampat så på någon? Jag är grymt besviken, att ni inte skäms! Jag vet att jag gjort mer för er än ni någonsin gjort för mig..ändå får ni mig att känna som jag gör! Jag är sååå jävla trött på lögner, undanhållande av information och antaganden.Räknas inte mina känslor? Jag finna för andra när det behövs men sitter sedan ensam när jag själv behöver prata. Vänskap förtjänar man och så ska det vara från och med nu även från min sida och duger inte det så får det va helt enkelt! Det finns en orsak till att ord som förlåt existerar...

Man kan välja att bete sig som en jävla idiot men man får sedan konsekvenser utifrån sitt handlande..så e det bara!